deprest.
ingen inspiration what so ever. bara grovt depremerande saker, antingen sånt jag inte pallar ta upp här. eller saker jag inte pallar ta upp alls. ibland måste man få vara deppad. det kan va bra, så mysigt att bara ligga under täcket, titta på serier, sluka godis..skjuta upp allt man egentligen borde göra. det klart man ska göra det. ta hand om sig själv, till en viss gräns. men tänk folk som alltid är deppade.
vissa ser motgångar i allt. vissa är alltid fett bittra och negativa. undra om det blir som ett tryggt sinnestillstånd efter ett tag? att det blir väldigt bekvämt tillslut när folk i omgivningen sakta men säkert börjar vänja sig vid att den personen bara är sån. kompisarna börjar gå på äggskal för att han/hon inte ska finna något fel i närvaron. det kanske tillomed blir en bekräftelsegrej för vissa, "det är fett synd om mig. folk bryr sig. jag är värdig" du vet. då behöver det inte ens hända nån big deal tillslut. den deppade duden missade bussen i morse, å shat nu e de synd om honom! för minsta lilla som händer denhär personen gör han/hon till en utsatt människa. vardagliga saker. livet är ett issue.
det klart de e lättare att vara deppig än att vara glad. men de e ändå så ovärt. sant; idag ska jag deppa grovt. men jag bestämmer själv när jag tänker sluta upp med det. hur kan jag annars behålla empati för andra människor om jag hela tiden ska tycka synd om sig själv? det går ju inte..
blesS